Vad är fäktning?

Fäktning handlar om sabel, florett och värja. Tre vapen med lite olika regler. Man mot man eller kvinna mot kvinna. Individuellt eller i lag.

Men fäktning handlar också om anrika svenska idrottstraditioner. Om OS- och VM-medaljer, om ett snabbt fotarbete, en bra fysik och om en enastående koncentrationsförmåga. Fäktning brukar kallas för ett blixtsnabbt schackparti och det ligger nog mycket i det. Det gäller att läsa sin motståndare och slå till när chansen dyker upp. 

Reglerna på florett och sabel är snarlika. Attacken har prioritet och den som blir attackerad måste parera innan han eller hon får gå till motattack. På värja spelar det ingen roll vem som attackerar, det gäller bara att träffa först. Får båda fäktarna (värja) in en stöt samtidigt får också båda poäng. I tävlingssammanhang fäktar man först en så kallad poule-omgång (alla mot alla) där varje match går till fem stötar. Därefter är det direktutslagning och då fäktar man till 15 stötar. 

De flesta börjar fäkta i 10-12-års ålder, men det är inga problem att börja senare än så. Som nybörjare är allt du behöver ett par gymnastikskor, ett par långa träningsbyxor och en t-shirt. All annan utrustning, som mask, vapen och fäktjacka, får du låna av klubben. I många fäktklubbar har du också möjlighet att hyra all utrustning de första åren, vilket gör att det är relativt billigt att börja med fäktning. 

Det krävs en hel del för att bli en riktigt bra fäktare. Pisten, på vilken man fäktar, är 14 meter lång och det behövs inte så många rundor fram och tillbaks för att det ska kännas ordentligt i benen. Det är dessutom ganska mycket att hålla reda på i början. Spetsen ska vara på plats, handen hållas rätt, fötterna i vinkel, och inte minst en motståndare som gör allt för att träffa dig! 

Fäktning är en sport som passar i alla åldrar. Det är en utmärkt motionsidrott och du kommer snabbt att märka att det inte var så lätt som du trodde. Gillar du kombinationen av kamp, uthållighet, teknik och hög puls är fäktning definitivt något för dig.

Fäktning är strid eller kamp med någon form av svärd eller andra blankvapen. Modern sportfäktning har sina rötter i äldre tiders civila fäktning för duell och självförsvar, men svärdsfäktning har även varit en vanlig militär företeelser.

Strider med blanka vapen anses ha praktiserats först i Ostasien och 4000 år gamla målningar i faraonernas gravar i Egyptenvittnar om att svärdfäktning har utövats som sport eller som del i religiösa ceremonier. I romarriket företräddes fäktningen avgladiatorerna som under de offentliga festspelen duellerade på liv och död. Fäktkonsten i Europa har också en lång tradition och det finns ett stort antal manualer bevarade från medeltid och renässans. Under medeltiden inbegrep fäktningen ett stort antal vapen, exempelvis långsvärd, olika typer av enhandssvärd, dolk, stavvapen med mera men även brottning, strid till häst och liknande innefattades i fäktkonsten.

Kanske framförallt långsvärdet ansågs länge vara fäktarens primära vapen och många fäktskolor lärde ut långsvärdsfäktning långt in på 1700-talet, vilket bevisas av dokument från fäktskolor från perioden (varav ett fåtal fortfarande finns kvar). Rapirensinträde skedde successivt och utövades parallellt med den tidigare fäktningen.

Historisk europeisk fäktning omfattas ofta av begreppet historisk europeisk kampkonst.

För att träna fäktning har olika typer av skyddande plagg använts, från hela rustningar till mindre skyddsutrustning. Detaljer som förekommit är ben- och armskydd, knä- och armbågsskydd, handskar, ringbrynjeskjortor och stoppade bröstskydd under dessa, benämnda plastrong.

Fäktning är en av de ursprungliga sporterna inom de forntida grekiska olympiska spelen. Det är samtidigt en av de fyra sporterna som varit grenar i de moderna olympiska spelen sedan starten 1896. På bilden är det Erwann Le Pechoux, till vänster, som vinner finalen i de franska mästerskapen över Jerome Jault 2006. (Foto: AFP/DAMIEN MEYER)

Min första kontakt med fäktning var när jag som barn fascinerades av ett ärr som en vän till familjen hade i ansiktet. Jag minns fortfarande hur jag satt i vännens knä och lyssnade på hur han med enkla ord berättade historier om sina fäktningsdagar hos en duelleringsförening.

Han berättade hur han fick ärret och hur han lade vinäger på det så att han kunde bära symbolen som ett minne av sin tid som fäktare. Jag är fortfarande inte riktigt säker på varför han ville behålla ärret.

Fascinerad av fäktning läste jag bland annat historiska redogörelser om dess ursprung. Jag tog dock aldrig ett svärd i min hand och hade inget intresse av att lära mig sporten.


Fäktningens historia

Ett antal Internetsidor daterar fäktningens historia tillbaka till bronsåldern, den tid då människor lärde sig smälta metall. Vid den tiden var svärd klumpiga och svåranvända vapen som användes för att attackera fienden. Svärden tillverkades i enlighet med bärarens behov. En fotsoldat och en ryttare använde olika slags vapen men båda behövde stora färdigheter för att överleva en strid.

Ett snideri från 1200-talets egyptiska tempel är den tidigaste nedteckningen om att svärd användes för nöjes skull istället för att döda. Tidiga källor visar hur romarna använde svärdet både i krig och som sport. På 1600-talet hade fäktningen mestadels blivit till duellering, nöje eller som försvar nattetid och i slutet på 1800-talet blev det också en gren i de olympiska spelen.

Mellanöstern tekniska universitet i Ankara, Turkiet, säger på sin webbsida att fäktning kom till Amerika i mitten av 1700-talet medan andra säger att det dök upp där under tidigt 1800-tal. 

De flesta fäktningsböcker är ganska tråkiga för icke-fäktningsentusiaster men jag minns fortfarande ärret i vår familjeväns ansikte. Det inspirerade mig att vidare undersöka duelleringsföreningarna i hopp om att förstå varför någon skulle vilja lägga vinäger på ett ärr för att få ett vanställt ansikte.


Duelleringsföreningarnas ursprung

Duelleringar bland studenter fanns redan på den europeiska medeltiden. På den tiden fanns inga universitet i Tyskland så för att kunna gå en högre utbildning var unga män tvungna att vandra till städer såsom Paris i Frankrike eller Milano, Bologna, Padua och Salerno i Italien.

Eftersom det inte fanns några banker bar studenterna sina besparingar på sig och var därför utsatta för tjuvar och rövare. De var tvungna att kunna försvara sina besparingar och sina liv. Därför gavs de privilegiet att få bära vapen.

När universitet etablerades i Tyskland (Heidelberg 1385 och Erfurt 1392) blev fäktning ett ämne som lärdes ut vid universiteten och de som deltog i dessa kurser bar alltid sina svärd.

Studenter bildade senare fäktningsförbund som kallades ”Burschenschaft" (broderskap). I början var endast adeln tillåten att bära svärd vid de tyska universiteten men 1514 gav Kung Maximilian denna rättighet även till de icke-adliga.

Även om svärden fortfarande bara användes till att duellera och skydda sig mot tjuvar var det en statussymbol.

I mitten av 1800-talet etablerade broderskapen regler för rituella uppgörelser vilket kallades ”mensur”. Speciella läderskydd användes för att skydda ögonen och andra kroppsdelar.

På 1940-talet förbjöds duelleringssällskap och duelleringsritualer av den dåvarande tyska regeringen och dessa förbund gick under jorden tills de återuppstod på 1970-talet.


Studentdueller idag

I dag har studentduellering blivit en ritual för unga män där de testar sin uthållighet, förmåga att agera under stress och smärttålighet. 

Heder, rent spel, ärlighet, förmåga att lita på varandra och uppskattningsförmåga drillas in i studenterna så att de skall kunna uppvisa dessa förmågor även i sitt personliga liv.

Studenterna bär: ”en full rustning innehållande en lång skjorta med ringbrynja upptill. Halsen är skyddad upp till käken och man bär en järnmask med glasögon för att skydda ögonen samt tjocka läderremsor som öronskydd. Målet är att träffa motståndarens huvud och nedre del av ansiktet.” säger J. Christoph Amberger vid en intervju i ”Martial Arts Talk: An Oral History (Tuttle Press)” som presenteras på Swordhistory.com.

Duellanterna duellerar med skarpa vapen och man måste hela tiden vara på sin vakt för att inte bli träffad i huvudet. Varje duellant har en ”sekundant” för att undvika olagligt beteende orsakat av motståndarens brutalitet eller elakhet.

Varje universitets duelleringsförening har olika krav för fullt medlemskap. Vissa kräver att man varit med i en eller flera dueller. I början tvingas man arbeta på föreningshuset, en skyldighet som reduceras efter flera dueller.

”Modern duellering saknar fokus på idrottande”, säger Amberger. ”Det finns både mental och moralisk träning i fäktningen och det blir nästan som en livsfilosofi. Du överväger dina handlingar innan du agerar och accepterar konsekvenserna vilka de än må vara. Du tar kontroll över dig själv och hittar vad som är grunden till din personlighet.”

Historisk europeisk kampkonst är ett samlingsnamn för de äldre traditioner av ofta utdöda eller nästintill utdödakampformer som finns nedtecknade och dokumenterade från historisk tid. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet väcktes ett förnyat intresse för dessa kampformer, för att sedan återigen i stort falla i glömska. Under de senaste 10-15 åren har dock ännu en gång intresse uppstått att studera och utöva historisk kampkonst.

Några av de vanligaste intresseområdena idag rör sig kring medeltida kampkonst, så som den utövades i exempelvisTyskland och Italien, men begreppet historisk europeisk kampkonst inbegriper en mycket större samling med kampformer. Uttrycket kommer från engelskans Historical European Martial Arts (HEMA, en förkortning som också används på svenska) och omsluter ofta även kampformer som fortfarande lever kvar, men i förminskad skala, exempelvis bare knuckle boxing, La canne eller liknande.

Många av de äldre manuskripten innehåller detaljerade beskrivningar av både enskilda tekniker och hela system.

Den tyska medeltida fäkttraditionen, Kunst des Fechten eller Liechtenauertraditionen, och den italienska medeltida traditionen, av vilka framförallt Fiore dei Liberi och Filipo Vadi kan nämnas.

Det första kända fäktmanuskriptet kallas I:33 eller Tower Fechtbuch och är daterat till 1280-1320 och beskriver strid medsvärd och bucklare. I:33 är från södra Tyskland och är viktig för förståelsen av den tidiga europeiska fäktkonsten. Liknande fäktning tycks ha utövats runt om i Europa och att det under perioden fanns en sammanhållen kampkonsttradition, eftersom man i studiet av illuminationer och bilder i andra typer av manuskript kunnat se fäktare i positioner som i många fall är helt identiska med de garder som presenteras i I:33.

I den än tidigare historien är det svårare att säga någonting bestämt. Vi vet att de romerska gladiatorerna tränade fäktning och man kan sluta sig till att så också varit fallet i princip hela Europa och att det möjligtvis inte heller begränsat sig till gladiatorer och militärer, men vi vet mycket lite om exakt hur man stred. Försök har gjorts att rekonstruera tekniker från 300-talet, genom att studera avbildningar av stridande och jämföra dem med varandra. Ett mindre antal tekniker och vissa slutsatser har kunnat dras från sådana studier, men deras legitimitet får anses vara relativt osäker. Vad som däremot framgår är att skölden tycks ha används offensivt mellan stridande och att den rent konkret kan ha utgjort ett primärt vapen under den här perioden i Roms historia.

Efter I:33 uppstår ett glapp fram till 1389, då nästa manuskript framträder, det så kallade MS 3227a (eller Hanko Döbringers manuskript). I början av 1400-talet skrivs fler manuskript, både i Tyskland och Italien, men det är inte förrän mitten av 1400-talet som det sker ett verkligt uppsving i antalet manuskript, framförallt i Tyskland. Trots att det under den här perioden inte existerar särskilt många källor utanför det tyska språkområdet, så vet vi ändå att fäktkonsten var spridd. Varför andra länders fäktare inte skrev ner sina kunskaper i samma utsträckning, eller varför dessa i så fall inte återfunnits, är däremot oklart. I England känner vi till ett stort antal olika lagar mot fäktskolornas verksamhet och att de var förknippade med problem för städer som London, på grund av gäng med fäktare som ställde till med bråk. I Belgien vet vi att det existerat fäktskolor under hela 1400-talet och det samma gäller säkerligen för ett stort antal länder i hela Europa.

I och med tryckpressarnas uppfinnande och att fäktkonsten under 1400-talet kommit att att bli en bredare angelägenhet och något av en modefluga, så skrevs det allt fler fäktböcker som fick allt större spridning. Olika fäktmästare var inte sällan polemiskt inställda till andra länders mästare och traditioner och böcker tycks i viss utsträckning ha varit ett sätt att debattera fäktningen. Under 1500-talet och sedermera även under 1600-talet finns ett stort antal böcker bevarade som beskriver allt från boxning, till brottning, till strid till häst och så vidare. Olika typer av filosofier börjar också växa sig starkare inom olika delar av fäktningen, kanske på grund av det minskade behovet av att faktiskt använda teknikerna i annat än duellsammanhang. Man kan se hur exempelvis matematik och naturvetenskap och liknande haft stort inflytande i viljan att förstå fäktningen.

OS - Medaljörer värja herrar, ind